Trangenvisa

I dag minnes vi slaget ved Trangen med ei vise. Slaget sto 25. april 1808 mellom svensker og nordmenn. Det var under Napoleonskrigen, og Danmark-Norge og Sverige var på hver sin side. I Sverige ble det lagt planer for å erobre Norge, og det ble mobolisert langs grensa. For å møte trusselen ble en bataljon på 660 mann sendt fra Trondheim og sørover mot Flisa. I vinterkulde og snø tilbakela disse soldatene strekningen på 14 dager!
Slaget sto ved Trangen, og de norske styrkene seiret, men både svensker og nordmenn hadde store tap. Den mest kjente falne på norsk side var Kaptein Dreyer, som ble skutt da han sto på en stubbe og dirigerte styrkene. Det ble tatt nesten 500 svenske krigsfanger.

Pensjonert major Nils Jenstad skrev en artikkel for Norsk forsvarsforening til 200-årsjubileet i 2008. Han avslutter slik::

"Dette var den første alvorlige trefningen, og utfallets betydning for resten av felttoget var nok stor, spesielt moralsk for styrkene. Dette var også av betydning for at (sic!) myndighetene i 1814 som visste at de kunne stole tilstrekkelig på hærens styrke til at de startet arbeidet med Grunnloven og det som etter hvert ledet til en selvstendig nasjon." Les hele artikkelen her.

Det ble laget ei vise om slaget, og den skal være skrevet av en svensk soldat som ble tatt til fange. En innspilling av visa ligger på youtube. Teksten er hentet fra en nettside som også gjengir dagboksnotatene til en svensk soldat som ble tatt til fange.

Mig lyster till att sjunga,

fastän jag fången är,

med mun och så med tunga,

fastän bedrövligt är.

När jag på hemmet tänkar,

på vän och syskon kär,

mitt hjärta bär stor längslan,

och allt för sorgligt är.

O, store Gud och Herre

och himmelens monark,

se neder ifrån höjden

på denna syndamark!

Se till oss usla fångar,

som här i Norge gå

i denna Sommar långa

och hava stor åtrå!

Den dag jag aldrig glömmer,

när vi från gränsen drog

och in i Norge gingo,

det blev et fasligt slag.

April den tjugufemte

det ar en heter dag;

då krut och kulor blänkte

och mången föll i slag.

Den dag blev mången änka

och faderlösa barn;

av både norsk och svenska

låg stupa’ mången man,

och uti blod nersöla,

i snö och i morass

blesserade och döda

framkördes många lass.

När dagen var förliden

och slaget var förbi,

vi, som då var i livet,

fick oss tilfånga ge

och med stark vakt marschera

till Åsnäskyrkan fram;

där blev vi inkvarterad

att vila alle man.

Om morgon’,när vi vakna’

missnöjda då vi var,

kamrater då vi sakna’

som var i dödens hand.

Utanför kyrkomuren,

hopkastad i en kull,

låg alla, efter turen

de fingo då sin mull.

Sen blev vi inkvarterad

och ställdes på parad

med vakt til fots och hästar

omkring båd’ fram och bak.

Sen fingo vi marschera

i snö och uti vann

till staden Kristian’

När som vi där ingingo

på stadens gata lång,

åskådare vi fingo,

och de var ganska mång’

av både män och kvinnor

så stora liksom små.

Vi svenska fångar gingo

och låts ej se därpå.

När vi där hade legat

i stillhet och i ro

och våra kroppar vilat

ihela åtta dar,

då fingo vi marschera

ett stycke längre fram,

det var visst fyra milen,

till sta’n, som hette Dramm.

Sen blev vi kommenderad

utpå ett skepp så stort

och blev med pråmer förda

från strand till sjöss – ombord

det var det sämsta ställe,

som uti Norge var,

där var knapt uppehälle

men alltför långa dar.

Jag ledsnar till att leva

på denna usla ö,

så länge jag i Norge

skall äta fångebrö’.

men intet had’ vi skylla,

sen vi från Gradis kom,

sen fick vi ligga stilla,

men magen han var svong.

Ack, om jag hade vingar

allt som en viter svan,

då skulle jag mig svinga

hem till mitt fosterland,

ja, hem till vännen fara,

där som jag har mitt bo,

där lyster jag mig att vara

här har jag ingen ro.

Jag skulle dikta mera

och lägga mera till

och skriva värser flera

men måste tiga still.

Min ursäkt bliver denna,

att jag ej längre ser

samt brist på bläck och penna

att skriva något mer.

Elin

Herr Sinklar drog over salten hav

Den 26. august er det 400 år siden det berømte slaget ved Kringen, som er bakrunnen for Edvard Storms kjente vise.
Det var i Kalmarkrigens tid, og Danmark-Norge og Sverige var i krig med hverandre. Svenskekongen hadde reruttert leietropper fra England og Skottland, og disse skulle ta seg til Sverige fra Romsdalen og gjennom Gudbrandsdalen.

Herr Sinklar drog over salten hav, 
til Norrig hans kurs monne stande; 
blandt Gudbrands klipper han fandt sin grav, 
der vanked' så blodig en pande. 

Men ved Kringen i Sel samlet lensmannen mellom 300 og 500 våpenføre bønder. Her var det ideelt for bakhold med en bratt skråning på den ene siden og Lågen på den andre. De la opp sperringer i veien og fanget skottene i en felle. Så kunne de angripe dem ovenfra, blant annet med tømmerstokker og store steiner. Mange flyktet ut i Lågen og druknet.

I folketradisjonen har dette slaget blitt framstilt mer og mer heroisk etter som tida har gått. Og Edvard Storms vise er intet unntak:

Med døde kropper ble Kringen strødd;
de ravne fikk nok at ete: 
det ungdomsblod som her utfløt, 
de skotske piker begrete. 

Ei noen levende sjel kom hjem, 
som kunne sin landsmann fortelle 
hvor farlig det er at besøke dem 
der bor iblandt Norriges fjelle.

Edvard Storms vise ble trykt som skillingstrykk i 1786, og har siden vært en gjenganger i sangbøkene. Hele visa finnes blant annet i Norsk visebok (Aventura 1993). Slaget ved Kringen er utførlig beskrevet i en artikkel på Wikipedia. På nettsiden Kringen 1612 er det også mye artig stoff om slaget og mytene rundt det. Her kan du blant annet lese om Pillarguri som skal ha varslet om skottenes ankomst ved å blåse i lur.

Elin

Sanger i ufredstider

I krigstid kan sangen hjelpe på mange måter. Sangen kan skape et fellesskap mot fienden, gjøre narr av okkupasjonsmakten og spøke med matmangelen og krisetiden.
Norge har egentlig vært et fredelig hjørne av Europa. På 16- og 1700-tallet var Norge så fattige at en fiendtlig hær ikke kunne brødfø seg ved plyndring, og forfedrene våre slapp stort sett unna både herjing og plyndring. Østfold er likevel et område som måtte ta støyten noen ganger. Derfor er det ikke rart at Østfold musikkråd har gitt ut et hefte med tittelen Ufred.
I heftet finner vi et utvalg av sanger som på et eller annet vis har noe med Østfold og kriger gjennom tidene å gjøre. Her er en middeladerballade om Alv Erlingsson, krigssalmer, skillingsvise om jomfru Halden og kampen mellom Fredrik 4 og Carl XII og galgenhumoristiske viser om dårlig mat under 2. verdenskrig.
Redaktør Tone Holte og Ludvig Claeson har gitt oss et innblikk i hvordan ufred speiles i visenes mangfoldige verden.
Astrid og Velle

Norge i rødt, hvitt og blått

"Norge i rødt, hvitt og blått" er en av de kjæreste og mest kjente av de nasjonale sangene våre. Teksten ble skrevet i 1941 av Finn Bø, Bias Bernhoft og Arild Feldborg, og sirkulerte "underjordisk" bl.a. på Grini under krigen. Melodien er komponert av svenske Lars-Erik Larsson rundt 1940, opprinnelig som Obligationsmarschen, et bestillingsverk for den svenske staten.

I de bevegede dagene etter frigjøringen 9. mai 1945, var det premiere på revyen "Det smaker av fugl" ved Chat-Noir. Det eneste nummeret som virkelig utmerket seg og ble en braksuksess, var Lalla Carlsens framføring av "Norge i rødt, hvitt og blått". Det ble en rungende fredshyllest og utløste sterke følelser:

Under hele visa til Lalla, han var så grepet. Han satt, han trampet, han knyttet hendene. Han visste ikke hvordan han skulle greie å holde seg til visa var slutt. Da brøt han ut i tramping, hyling, han klappet så handflatene var knallende rød. til slutt så visste han ikke hvordan han skulle få gitt utrykk for sin fantastiske begeistring. (...)Da tok han dette programmet - et lite stykke stensilert - og så satt han og tygde det i seg bit for bit og svelget det hele bare for å få gjort noe i den usannsynlige begeistringen... (En publikummers reaksjon, formidlet av revyforfatter Alfred Næss, NRK P1, 1997. Wikipedia 4/5-2010)

Her kan dere se og høre et klipp fra Lalla Carlsens framføring på Chat Noir.
Astrid

Grini-viser

I dag er det 70 år siden tyske styrker invaderte Norge. Viser og sanger er langt ifra det første man tenker på i den anledning, men for de som satt i fangenskap under krigen hadde sanger og dikt stor betydning for å holde motet, humøret og samholdet oppe. Etter krigen kom det ut flere hefter med samlinger av Griniviser og Jøssingsanger.

I 25 Grini-viser skriver fange nr. 11 254: ”Visen og sangen blir et stort kapitel for seg selv når Grinis historie skal skrives. Når jeg har samlet disse 25 visene og sangene, er det fordi at først og fremst Grini-fangene skal ha et minne om mangen munter stund. Sjølvsagt var det forbudt å synge på Grini, men vi sang likevel hver eneste dag, og ikke minst under appellen på brakka om kvelden mens vi ventet på telleren.”
Astrid