Trangenvisa

I dag minnes vi slaget ved Trangen med ei vise. Slaget sto 25. april 1808 mellom svensker og nordmenn. Det var under Napoleonskrigen, og Danmark-Norge og Sverige var på hver sin side. I Sverige ble det lagt planer for å erobre Norge, og det ble mobolisert langs grensa. For å møte trusselen ble en bataljon på 660 mann sendt fra Trondheim og sørover mot Flisa. I vinterkulde og snø tilbakela disse soldatene strekningen på 14 dager!
Slaget sto ved Trangen, og de norske styrkene seiret, men både svensker og nordmenn hadde store tap. Den mest kjente falne på norsk side var Kaptein Dreyer, som ble skutt da han sto på en stubbe og dirigerte styrkene. Det ble tatt nesten 500 svenske krigsfanger.

Pensjonert major Nils Jenstad skrev en artikkel for Norsk forsvarsforening til 200-årsjubileet i 2008. Han avslutter slik::

"Dette var den første alvorlige trefningen, og utfallets betydning for resten av felttoget var nok stor, spesielt moralsk for styrkene. Dette var også av betydning for at (sic!) myndighetene i 1814 som visste at de kunne stole tilstrekkelig på hærens styrke til at de startet arbeidet med Grunnloven og det som etter hvert ledet til en selvstendig nasjon." Les hele artikkelen her.

Det ble laget ei vise om slaget, og den skal være skrevet av en svensk soldat som ble tatt til fange. En innspilling av visa ligger på youtube. Teksten er hentet fra en nettside som også gjengir dagboksnotatene til en svensk soldat som ble tatt til fange.

Mig lyster till att sjunga,

fastän jag fången är,

med mun och så med tunga,

fastän bedrövligt är.

När jag på hemmet tänkar,

på vän och syskon kär,

mitt hjärta bär stor längslan,

och allt för sorgligt är.

O, store Gud och Herre

och himmelens monark,

se neder ifrån höjden

på denna syndamark!

Se till oss usla fångar,

som här i Norge gå

i denna Sommar långa

och hava stor åtrå!

Den dag jag aldrig glömmer,

när vi från gränsen drog

och in i Norge gingo,

det blev et fasligt slag.

April den tjugufemte

det ar en heter dag;

då krut och kulor blänkte

och mången föll i slag.

Den dag blev mången änka

och faderlösa barn;

av både norsk och svenska

låg stupa’ mången man,

och uti blod nersöla,

i snö och i morass

blesserade och döda

framkördes många lass.

När dagen var förliden

och slaget var förbi,

vi, som då var i livet,

fick oss tilfånga ge

och med stark vakt marschera

till Åsnäskyrkan fram;

där blev vi inkvarterad

att vila alle man.

Om morgon’,när vi vakna’

missnöjda då vi var,

kamrater då vi sakna’

som var i dödens hand.

Utanför kyrkomuren,

hopkastad i en kull,

låg alla, efter turen

de fingo då sin mull.

Sen blev vi inkvarterad

och ställdes på parad

med vakt til fots och hästar

omkring båd’ fram och bak.

Sen fingo vi marschera

i snö och uti vann

till staden Kristian’

När som vi där ingingo

på stadens gata lång,

åskådare vi fingo,

och de var ganska mång’

av både män och kvinnor

så stora liksom små.

Vi svenska fångar gingo

och låts ej se därpå.

När vi där hade legat

i stillhet och i ro

och våra kroppar vilat

ihela åtta dar,

då fingo vi marschera

ett stycke längre fram,

det var visst fyra milen,

till sta’n, som hette Dramm.

Sen blev vi kommenderad

utpå ett skepp så stort

och blev med pråmer förda

från strand till sjöss – ombord

det var det sämsta ställe,

som uti Norge var,

där var knapt uppehälle

men alltför långa dar.

Jag ledsnar till att leva

på denna usla ö,

så länge jag i Norge

skall äta fångebrö’.

men intet had’ vi skylla,

sen vi från Gradis kom,

sen fick vi ligga stilla,

men magen han var svong.

Ack, om jag hade vingar

allt som en viter svan,

då skulle jag mig svinga

hem till mitt fosterland,

ja, hem till vännen fara,

där som jag har mitt bo,

där lyster jag mig att vara

här har jag ingen ro.

Jag skulle dikta mera

och lägga mera till

och skriva värser flera

men måste tiga still.

Min ursäkt bliver denna,

att jag ej längre ser

samt brist på bläck och penna

att skriva något mer.

Elin